Tusen saker vaknar då, gömda känslor och ett par oläkta sår. Livet går vidare utan att jag riktigt tycker att de ska göra det. Måste allting rusa i 190 km/h? Jag saknar ofta människor å känslan, den man hade när man hade en "bästa" vänn. Jag var yngre då, mer blind och godtrogen. Jag kan sakna att inte riktigt ha så bra koll på omvärlden, alltså sakna att inte veta. Jag önskar att jag slapp veta sanningen, ja vill slippa se allt det fula människor bär på.
En enda dag i mitt liv vill jag leva precis som ja gjorde någon av mina barndomsdagar; ovetandes och med hopp . Jag vill för en enda dag känna , precis ingenting.
Går det?
/M.T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar